There's a marching band still playing in the vacant lot

Som ett soundtrack till min resa gör sig nog Bob Dylans "Señor" bäst. Inte för texten, som så ofta är fallet, eller för namnets skull i det här specifika fallet, utan därför att den spelades väldigt ofta på min iPod under hela resans många dagar på vägarna.
Stämningsmusik är lite min grej, och att sitta och se ut över regn, lera, misär, fattigdom och glädje genom ett immigt fönster samtidigt som jag hör saxofonen ljuda i bakgrunden var liksom något att se fram emot, på sitt egendomliga vis.

Just den låten spelades när jag tog mig över den peruanska gränsen en kall natt när Titicacasjön börjat isa sig. Tillsammans med bland annat ett par fanatiska Burning Man-entusiaster hållde jag andan i en och en halv minut medan narkotikapolisen sökte igenom min väska med en kalaschnikovkolv, andades ut och stämplade mitt pass och sedan var jag inne.
Medan amerikanerna framför mig diskuterade olika sätt att spränga saker på (båda var smått pyromatiskt lagda) såg jag efter fyra timmars bussfärd Punos skimmer borta i natten. Kom fram till staden och frös.
Jag checkade in på ett narkomanhotell som taget ur en film, lyssnade på ljudet nere på gatan av försäljare, hundar, mopedtaxis och lastbilar som kör över ett järnvägsspår från 1800-talet. Rostens stad, det var Puno det. Det hade säkert sin charm, men under de två dagarna jag stannade där fann jag den aldrig.

På något sätt så upplevde jag allting omkring mig; Titicacasjön, maten jag åt, människorna jag mötte, allting jag såg, som svart-vitt. Ingen färg. Jag såg allting som taget ur linsen på en gammal kamera och fastnade i en påghittad musikvideo till Dylans låt, inne i den världen och totalt uppslukad av allt omkring mig.
Rostens stad.
Grabben det här är ingen dröm längre, det är verkligheten.

När jag åkte ned från Titiacaplatåns yrsel, detta fantastiska landskap som jag för alltid kommer att ha med mig vart jag än går; Isla del Sol, byarna och sjön, båtarna och fiskarna ute med näten och ingen annan att tolka mina intryck än mig själv, kunde jag bara tänka på någonting så vitalt för min resa: min fantasi.

Well, the last thing I remember before I stripped and kneeled
Was that trainload of fools bogged down in a magnetic field
A gypsy with a broken flag and a flashing ring
Said, “Son, this ain’t a dream no more, it’s the real thing”
Señor, señor, you know their hearts is as hard as leather
Well, give me a minute, let me get it together
I just gotta pick myself up off the floor
I’m ready when you are, señor
Señor, señor, let’s disconnect these cables
Overturn these tables
This place don’t make sense to me no more
Can you tell me what we’re waiting for, señor?

Ute på ön

Ute på Isla del Sol, födelseplatsen för inkaimperiet, den bergiga ön mitt ute i världens högst belägna sjö, kom jag att stanna i två dagar vandrandes omkring mellan de små byarna. Jag åkte båt ut till den norra delen av ön och vandrade till Yumani på öns sydspets. Längs med terassodlingarna som dateras till 1400-talet gröps hål i marken ur av små hyddor där mammorna med ungen på armen hänger tvätt över linor.

Skön är blå, allting är blått.

Solen och månen föddes i Titicacasjöns skum, och en soluppgång på ön kan man förstå hur aymarafolket kunde få den idén att fastna i sina huvuden.

Efter natten hemma hos ett par sol-öinvånare som jag fick kontakt med genom turistbyrån i Yumani kunde jag konstatera att jag behövde vandra upp på den västra sidan av ön för att kunna komma tillbaka till nordsidan där min båt skulle vänta på mig den efermiddagen. Jag gick längs stigen hela vägen till kröken av öns mitt, där vatten från klipptopparna sipprar ned genom springor för att återförenas med sjön och världsalltet. Enbuskarna stirrar på en överallt och det är hett mitt på dagen.
Mitt koncept om världen sipprade väl också ut med ett vattendrag någonstans.

Polare på vägen

När man inte har tillgång till el eller andra typer av underhållning så är det lätt att läsa, så länge du har tillgång till en bra bok kan du luta dig mot den och lära dig utav den. Du ser på världen med mer vakna ögon, och lägger märke till saker som du annars inte skulle lägga märke till. Bra böcker lär en att lägga märke till detaljer.
Därför blev det en del läsande för min del. Det mesta var väldigt bra.
Det kanske inte är speciellt intressant att veta vad just jag har läst, men här det i alla fall:

Böckerna är listade i kronologisk ordning, inledda av den jag först läste.

Ett porträtt av konstnären som ung – James Joyce
Andarnas hus – Isabel Allende
Förförarens dagbok – Sören Kierkegaard
The Catcher in the Rye – J.D. Salinger
One’s Company – Peter Fleming
Vagabonding – Rolf Potts
Across the River and Into the Trees – Ernest Hemingway
Kokain – Tom Feiling
Hundra år av ensamhet – Gabriel García Marquez
Röda Rummet – August Strindberg
L’Assommoir – Émile Zola
Cuaderno Cubano – Mario Benedetti
The Years with Laura Díaz – Carlos Fuentes
Open Veins of Latin America – Eduardo Galleano
El Libro de los Abrazos – Eduardo Galleano
Naked Lunch – William S. Burroughs
Eleven Minutes – Paulo Coelho
The Last American Man – Elizabeth Gilbert
The Autumn of the Patriarch – Gabriel García Marquez
The Short Stories of Ernest Hemingway
South of No North – Charles Bukowski
Cannery Row – John Steinbeck
Ängelns Lek – Carlos Ruiz Zafón
Hopscotch - Julio Cortázar
The Old Man and the Sea – Ernest Hemingway
The Motorcycle Diaries – Ernesto Guevara


Till vem som helst som ska åka till Sydamerika: Läs Eduardo Galleanos "Open Veins of Latin America". Trots att den är utdaterad som journalistiskt verk är den i allra högsta grad fortfarande relevant för det som händer i Sydamerika idag.

Har man läst Hemingway tidigare, tyckt om romanerna men inte läst novellerna, säger jag helt enkelt: Läs novellerna! De är det bästa som den store drummeln har skrivit, och om du slänger in Den Gamle och Havet i den kategoriseringen så har du den kanske bästa novellen någonsin mitt ibland dem. Jag läste The Old Man and the Sea första gången i nian på Solbergaskolan, nu läste jag den på Havannas strandpromenad. Den var bättre andra gången.

För den som vill testa Burroughs särskilda berättarteknik och kanske läsa "Naked Lunch": var beredd på att mannen var komplett galen, och hans bok är en resa in i det huvudet. Som sagt, komplett galen. Ät inget medan du läser boken, det kommer du hosta upp på golvet bredvid dig.

Vill man förstå "kriget mot droger" och hur hela denna ursäkt för globalisering av u-länder faktiskt är funtad, så läs den brittiske journalisten Tom Feilings verk "Kokain - drogen som tog över världen". Rekommenderas till alla som även vill kunna backa upp sina åsikter kring ämnet med faktiska bevis.

För de som vill ha en modern skildring av de värderingar och ställningstaganden som underlättar ens liv så pass mycket att man kan ge sig iväg på långväga resor hur ofta och hur länge man vill, rekommenderar jag Rolf Potts "Vagabonding" som någon sorts introduktion, om man behöver det. För de som helt enkelt vill ha en resebok, kan jag inte nog rekommendera Peter Flemings "One's Company", då den står sig som en helt unik skildring av en verkligt häftig resa in i Kina på trettiotalet.

Om du ska läsa Gabriel García Marquez; var då på allerten och tillåt inte ett enda av de tusentals orden eller meningarna och de långa beskrivningarna och allt det andra somkangöraenväldigttröttibland störa ditt läsande. För om du är på allerten, och faktiskt inser vad du har framför dig, så fattar du hur fantastisk han är den där Colombianen.

Över innan du vet om det

Så jag såg min skugga krympa sakta men säkert på vägen upp mot berget med korset. I efterdyningarna av ett uppbrott hade ett par satt sig på en av de första trapporna. Pojken såg på mig med en enda kraftlös blick, jag måste ha sett ut som ett spöke. Flickan tittade ned i marken.
Jag pustade rätt hårt efter att ha kommit upp på platån där den gamla trappan upp till helgedomen började, så jag såg inte med särskilt blida ögon på den där trappan. Jag förblev en sunkig västerlänning i alla fall. Ingen vet om man kan bli av med den självbilden helt och hållet, men jag gjorde ett tappert försök – och misslyckades.
Uppför trappan klättrade jag och när jag andades in den höga höjden kände jag en kyla fastna i halsgropen och kunde inte få ut den.
En lama var fastknuten med ett rep till ett träd och lite längre upp grävde två grisar smaskade på buskarna medan en flicka i lång hästsvans drog i deras koppel och försökte få med sig dem nedför sluttningen.
Grisarna ville inte följa med, och olikt hundar i koppel så brydde de sig inte ett skvatt om vad den slitande matte fick utstå för deras skull.
Jag tänkte att de där två grisarna måste vara jävligt bra polare, ingen är en bättre vän än din närmsta gris, tänkte jag.
Flickan grät nästan när jag vände mig om för att se nedför sluttningen efter henne och hennes förbannelser. Hon kom ned tillslut.
Jag inbillade mig att jag hade ont i kroppen, tills jag kom upp till det första lilla kapellet där jag klättrade ned på andra sidan klippan, ned mot sjöns sida, där klippan såg ut mot Titicacasjöns dunkla töcken och jag satte mig för att lyssna på ljuden och lukta på omgivningen, om man nu kan göra det fullt ut. Sjön låg spegelblank framför mig, och jag såg en liten båt rodd där ute, sakta men säkert guppade den in mot stranden. Sjöns vind svalkade mig, men jag frös inte längre. Klättringen hade gjort mig gott, jag var inte längre sjuk.
Jag vände upp igen, tog en otrampad stig upp mot toppen av klippan där flera kors har höjts och dit invånarna tar sig vid högtider och vid minnesstunder över de döda. Då tänds här uppe facklor som syns ända från Isla del Sol, mitt ute i sjön.

Jag kom upp och kunde se ut över hela omgivningen som om de tryckt ut världen på en panoramaplatta och format den runt mig.
Jag såg ned över stadens hamn och de blåa båtarna som låg förtöjda där, solens sista halvtimme vid liv och jag såg min roddbåt komma i hamn till slut.
Molnen var tunna och stripiga över himlen och jag kunde sätta mig ned mot den gamla muren däruppe tills jag inte kunde sitta längre, bugade och bockade för föreställningen och kunde skatta mig lycklig över att jag var frisk igen. Jag ville fira detta med att äta ute, så plötsligt fick jag bråttom nedför den långa stigen, ned till kapellet och trappan ned till det unga paret. När jag nådde bottnen igen hade det hunnit bli mörkt och jag promenerade ned till mitt hotellrum, hämtade min bok och satte mig att äta fisk på en restaurang och jag drack cocathé och värmde mina händer över min kopp.

Dimma

Jag couchsurfade i Sucre och åt pizza med två australiska brudar. Te med en gammal herre i vindjacka och tog ett foto på en gumma i sjal efter att ha frågat om lov.
I Sucre såg jag bolivianer iklädda kostymer på väg till jobbet. Det såg jag ingen annanstans.
Jag kom till Oruro och dök in i en dimma ett tag. Mådde illa, kunde sova i timmar i ett rum fullt av dubbelsängar.
När jag till sist kom ut därifrån efter att ha kurerat mig själv och sett min inköpta påse med malet kött förruttna på bänken vid sidan om mig flydde jag leken innan den hade börjat. Spydde på en buss en gång.
Jag hade inte mått så illa i hela i mitt liv. Ingen vätska ville stanna i min kropp och jag förvånades över att jag inte grät blod. En morgon i Caracollo letade jag efter en busstation men fann en papperskorg.
La Paz hade jag inte mycket för: den var för stor, för unken, för rökig och för kall till både sin natur och sin befolkning.
Jag nådde kusten i min färd emot Peru en kall kväll med halsmandlarna manglade under en lamahalsduk för att bli kvitt min feber. Tog in på ett sjaskigt b&b där jag kunde räkna kackerlackor på tånaglarna. När jag kom ut ur ännu en dimma kunde jag se Titicacasjön och jag kom sakta tillbaka till min värld. Världen här och nu; den jag sökt så länge och den jag aldrig kommer att sakna för den finns överallt så fort man öppnar ögonen och inser det. Det var då jag kom ut ur dimman.

Wanted: den Sydamerikanska myten

Om jag nu ska beskriva den oro som så många jag har talat med om min resa känner inför att resa omkring i just Sydamerika ensam, så får jag väl börja med att säga att jag aldrig, under de knappt sex månader jag spenderade på kontinenten, kände mig rädd. Orolig blir man när man balanserar med en lastbil på en lerig grusväg smal som en vanlig trasmatta, med hundra meters stup vid sidan av den, en regnig eftermiddag i Anderna.
Men rädd för min egen säkerhet, orolig över att bli rånad och orolig över all den kriminaltiet som andra människor vanligen ger Sydamerika utan att ha någon annan källa till sina obehag än vinklade nyheter, har jag aldrig varit.
En vanlig konversation som jag kunde få utsättas för på vägen av andra resenärer som kanske just anlänt eller av någon annan anledning inte hade öppnat upp sig för alla fantastiska människor runt omkring dem, kunde låta så här:

"Så. Du reser alltså ensam?"
"Ja, eller, det är ju människor runt omkring mig mestadels av tiden."
"Men är du inte rädd för att bli rånad eller nedslagen?"
"Nej, varför skulle de vilja slå ned mig?"

Jag kunde bli övertygad av vissa människor att jag helt enkelt var naiv; många människor har blivit just rånade, blivit av med sina prylar på ett sätt eller annat - det var säkert bara en tidsfråga innan jag också blev drabbad av Sydamerikas kluster.
Men det faktum att ingenting hände mig, och att de jag träffade som hade stött på problem i de flesta fall enbart kunde skylla på sin egen dumhet eller naivitet stärkte min egen tro på att hela den här kontinentens rykte som brottsligt nav för kulsprutegangsters bara är en myt.
Över hela världens stora städer råder en naturlag: Går du in i en bäcksvart gränd med ett guldhalsband kring halsen och ser överdrivet rädd ut, blir du rånad. Åk till London och testa, det är inte större skillnad på att bli rånad i Stockholm som i Peru, förutom att i det senare fallet går pengarna till någon som faktiskt behöver dem mer än dig.
Nu vet jag enbart hur det är att resa omkring som ensam, vit ung man; jag vet inte hur det är att göra det som ensam tjej - men jag kan tänka mig att det innebär enormt större problem, helt enkelt därför att man är en enklare måltavla som kvinna.
Det sagt, så kan jag räkna till elva tjejer i olika åldrar som jag mött på resan som rest omkring själva, gjort i stort sett samma saker som jag gjort, och i de flesta fall inte stött på några problem av brottslig art. Någon har väl blivit av med något kreditkort eller liknande, men som oftast handlar det om fall där de fått skylla sig själva för att ha satt sig i situationen från början.
Blivit stupfulla och tappat plånboken på gatan - tror jag hörde den historien tre gånger.
Lämnade väskan utanför toaletten och när de kom tillbaka var den borta - stor överraskning där.

Så. Använder du huvudet, gör din research om platserna du besöker och pratar med människorlöper du garanterat en väldigt liten risk att utsättas för någonting som kan göra dig det minsta skakig. Och gå inte omkring med värdefulla prylar: ta inte med någonting som du inte kan bli av med (Gyllene Regeln!). Skippa Iphonen och den dyra kameran, så slipper du bli av med dem.

Men, åk bil i Anderna! Det gör dig skakig, men rushen är värd det!

Bårhuset

Potosí är den mytomspunna stad som spänner ut sig i vakuumet mellan silverberget Cerro Rico och övriga berg och kullar runt omkring, fyra tusen meter över havet på den bolivianska högplatån.
Det är svårt att andas, både på grund av höjden och på grund av den totala kontrasten som slår en i ansiktet med sina vita handskar upplockade ur en soptunna vid torget.

Här fann spanjorerna silver. I massor. Så mycket att det kunde betala det mesta som det växande imperiet kunde tänkas behöva - allt till det överkomliga priset av miljontals indianer döda långt under jord, nere i gruvans mörker där, krossade under infallande väggar eller försvunna i djupet utav andra anledningar.
De som inte dog i arbetet dog när de kom ut av de lungskador som de ådragit sig i gruvan.
Spanjorerna byggde i sin tur upp staden Potosí runt gruvan och utsmyckade denna gamla herrskapsdam till koloni med juveler som inte kunde hittas någon annanstans i världen, varpå Potosí snart kom att överstiga både London och Paris som världen rikaste stad. Välståndet byggdes dock upp på högar av lik, enligt sägnen tillräckligt många för att bygga en bro till Madrid och tillbaka.
När silvret tog slut passade spanjorerna på att ta sina rikedomar och sina juveler tillbaka till den iberiska halvön i Europa, medan de fattiga indianerna såg sig stående på de gatuhörn som tidigare glittrat men nu var avskrapat från allt vad glans hette. Flytta fram tiden tre hundra år och du hamnar i samma scenario, fast i nutid - med den uppenbarliga skillnaden att det nu är s.k. gruvkooperativ som sköter den enda näring som Potosí någonsin har haft: gruvan. Nu finns där dock knappt någonting att hämta förutom några enstaka mineraler som på en världsmarknad dominerad av rullande siffror på skärmar inte är värda ett skit.

Potosí är enormt kallt när jag kommer dit. Det regnar. Tomma gator. Ingen syns till. En spökstad som när den kommer till liv befolkas av ett folk som inte verkar ha sett ett leende ansikte på åratal. Efter en guidad tur ned i gruvan där fjortonåriga Juan jobbar med att slå en järnspik in i berggrunden och plocka upp gruset sitter jag och funderar över om jag är förvånad eller inte. Förvånad över att jag är här? Kanske. Förvånad över att Juanitos pappa dött av utslagna lungor, att katedralen i Madrid är så vackert utsmyckad och att jag känner mig hopplöst illa till mods?
Inte ett jävla dugg.